Sjuk värld
Jag har inte bloggat på evigheter, men jag känner att jag måste skriva av mig om det här.
Såg en bild på en blogg. Det är ett välkänt fotografi, men jag har missat det eftersom att det är taget för så länge sen. Själva bilden berörde så sjukt mycket, men det var historien bakom som fick mig att gråta.
Fotot är taget i Sudan, 1994. Barnet kryper mot FN's matläger som ligger en kilometer bort. Gamen i bilden inväntar att barnet ska dö så att den kan börja äta på hon eller han. Efter att bilden togs lämnade fotografen Kevin Carter platsen och ingen vet vad som hände med barnet. Kevin Carter vann Pulitzerpriset för denna bild, men såklart fick han mycket kritik också. Han tog livet av sig kort därefter pga depression.
VARFÖR PLOCKADE HAN INTE UPP BARNET OCH BAR DET TILL LÄGRET?! Hade historien slutat så hade jag inte behövt ha det här i skallen sen igår kväll. På väg till jobbet imorse började jag gråta över historien igen. Det är 18 år sen det här hände, och ändå gör det så sjukt ont i mig.
Kommer hädanefter enbart skänka pengar som går till svältande barn. Det finns inget som gör ondare än att se sånna här bilder. Och jag hoppas att jag en dag ska ha möjligheten att åka med någon organisation som Läkare utan gränser för att kunna hjälpa med det lilla jag kan.
Såg en bild på en blogg. Det är ett välkänt fotografi, men jag har missat det eftersom att det är taget för så länge sen. Själva bilden berörde så sjukt mycket, men det var historien bakom som fick mig att gråta.
Fotot är taget i Sudan, 1994. Barnet kryper mot FN's matläger som ligger en kilometer bort. Gamen i bilden inväntar att barnet ska dö så att den kan börja äta på hon eller han. Efter att bilden togs lämnade fotografen Kevin Carter platsen och ingen vet vad som hände med barnet. Kevin Carter vann Pulitzerpriset för denna bild, men såklart fick han mycket kritik också. Han tog livet av sig kort därefter pga depression.
VARFÖR PLOCKADE HAN INTE UPP BARNET OCH BAR DET TILL LÄGRET?! Hade historien slutat så hade jag inte behövt ha det här i skallen sen igår kväll. På väg till jobbet imorse började jag gråta över historien igen. Det är 18 år sen det här hände, och ändå gör det så sjukt ont i mig.
Kommer hädanefter enbart skänka pengar som går till svältande barn. Det finns inget som gör ondare än att se sånna här bilder. Och jag hoppas att jag en dag ska ha möjligheten att åka med någon organisation som Läkare utan gränser för att kunna hjälpa med det lilla jag kan.
Kommentarer
Postat av: Therese
Fy vad man mår dåligt över att sånt här förekommer. I våran värld. Det är så ofattbart..
Trackback